Efter
resan från Eksjö kom vi till Vetlanda mot aftonen, där vilade vi till
kl
2 om natten. Syrsorna skreko i Vetlanda, att man ej fick öronljud:
Folket
bad oss att inte störa dem. Ty då skulle de äta upp kläderna, där
vi
voro kvar om natten.
åt
öster, att bese guldgruvan i Småland, som låg ett par mil från Vetlanda.
Vädret
var ganska vackert, allt tyst och lugnt. Dimman stod som små
moln
över kärren, men kunde ej lyfta, och det späda gräset var daggfullt.
Orrarna
kuttrade långt borta. Trastarna mystade i träden och de andra
småfåglarna
kvittrade var på sitt sätt. Vägen var god och lantmånen
jämn.
Rätt som vi kom till Alseda kyrka, rann solen upp genom ett smalt
moln.
Ädelfors
kopparbruk kom vi till vid femtiden. Här besågo vi som hastigast:
malmerna,
rostarna, smältugnarna, garhärdarna och vaskverken.
Malmen
var av två slag: Den ena en mycket skön kopparkis och härlig
blötmalm,
som kunde bedömas ha stor rikhalt. Den andra malmen var
sällsyntare
i Sverige och var koppargrön (Ockra viridis cupris) uti en
bergart,
som bestod av ren grå kalk med röda strimmor och fläckar,
i
denna, då den sönderslogs, fann man ofta angeflugen och gedigen koppar.
Ofta
fanns i denna malm små livfärgade granater och merendels i de
stenar,
som höllo gediget.
Vaskverken
var här vidlyftigt och artigt inrättade, om deras nytta eljest
svarar
däremot.
Rostugnen
var just reverberugn, efter tyska sättet.
Smältugnen,
nyligen uppbyggd och ovanlig i Sverige, till vad förbättring den
kan
bli?
Slaggen
och godset smälts tillsammans i härden, då godset av sig själv
skulle
gå till botten och slaggen flyta över, -arbetarna alltså slippa det
mödosamma
avdragandet.
Enträden
omkring bruket, var som klippta cypresser eller (Cupressus meta
in
fastigium convoluta), den man ofta ser vid masugnar, tegelbruk och
andra
rökande verkstäder.
Det
skulle kunna bli ett uppslag för trädgårdsmästare, om någon kunde
hitta
orsaken till enträdens förvandling, ty skulle trädgårdsmästare, endast
med
rökande, kunna frambringa sådana enträn, skulle cypressträden hos
dem
mista sitt värde.
Bruksfolket
och de kringboende vid Ädelfors var mycket missnöjda, och
talade
om alla inrättningarna med förakt, vedervilja och spådde olycklig
utgång.
Lantmannen
beklagade, att orten var alltför tätt bebodd här i Alseda
socken,
men vi kunde betyga, att alltifrån Stockholm till Alsedabygden har
vi
inte sett någon jord, som kunde göras mer fruktbar än denna. Ty här
mellan
höjderna de härligaste fält man kan beskåda, utan sten eller grus,
själva
jorden var en mo, dock fast och myllig, till vilken fodras bara gödsel,
som
skulle alstra mer svartmylla på fälten. Åtskilliga kärr, som här
omkring
var fulla av dy, otjänliga till allt annat, då vattnet inte avtappas,
kunde
bli ävenså tillräckliga dyngstackar.
Skiffrig
sten syntes på höjderna, som gick att dela likt skiffer (dock grövre)
något
liknande ställsten, som ofta är tecken till en angränsande malm.
Några utdrag ur Carl von Linnés
skrifter av: ERIK SKÖLD
Fortsättning:”Guldgruvan kom vi till kl 6”